jessgammal.blogg.se

jag tror det finns en gräns på hur mycket smärta någon kan stå ut med. hur mycket man kan bära inom sig, utan att dela med någon annan. hur mycket man kan vara med om innan man inte klarar av att ha sitt fula falska leende på sig. jag själv har en gräns ganska långt bort.

jag har varit med om myyycket, och visst jag har velat ge upp, bara försvinna och aldrig mer komma tillbaka, men jag har folk som betyder mer än livet för mig som har hjälpt mig tillbaka. & finns det NÅGOT jag någonsin skulle kunna göra för att ge tillbaka det jag känner i skuld till dom så skulle jag aldrig tveka en sekund.

men vad händer när gränsen är nådd? när man inte orkar mer? aldrig mer? vad händer då? jag är rädd för det. för att känna så igen. det var hemskt. jag kan stolt säga att jag kommit därifrån nu. vill inte, aldrig, tillbaka. men sure, händer det så händer det. men nu vet jag dock hur jag ska ta mig ifrån det, snabbar & lättare än sist. jag vet vilka som verkligen är där för att hjälpa mig och vilka som inte bryr sig egentligen. jag har sett svar & tro mig det är inte vackert.

jag är dock säker på att det aldrig händer ingen, för mig iallafall. men för er, för dig, ditt syskon, pojkvän/flickvän, bästavän, kusin? hur går man till väga när man ser någon man älskar av hela sitt hjärta må så dåligt? jag har hjälpt folk att må bra, med handen på hjärtat kan jag säga att jag hjälpt folk med både det ena och det andra och man anar aldrig hur mycket någon går igenom om dom går med leende varje dag. om dom är tillräckligt starka kan man inte ana hur mycket skit dom bär på.

jag har fått många "men hallå du har väl ingenting att vara depp för?" & visst jag förstår hur dom tänker. jag ler & skrattar. mycket & ofta. men det är så jag är. bär allting inom mig, några av mina närmsta vänner vet inte ens vad jag gått/går genom. men jag ber er att inte döma. att inte tro att folks liv är en dans på rosor, att folk har det så himla bra. för är man tillräckligt stark så lär man sig att inte visa det. det finns sätt att dölja det på. många sätt! men är man nära bristningsgränsen så är det svårt. tro mig. det finns bara ett antal tårar och dagar man kan gå med leende på läpparna, det finns bara ett antal ord man kan höra och ett antal kommentarer om kläderna, sminket, håret, skorna osv som man kan få höra innan man når gränsen. innan bägaren är fylld.

när bägaren väl fylls, vad händer då? det är upp till var & en att ta sig ur. men mitt råd är; be om hjälp.
be kompisen, syskonet eller vem som helst. men det ska vara någon du litar på och någon som du skulle göra samma för. du kan inte be om hjälp av någon som du inte skulle hjälpa. det är bara fel.

det kommer bli jobbigt, och svårt. det kommer ta tid och man kommer må sämre. men någonstans, bland alla tårar, sms och samtal kommer den. vändpunkten. och den är så grym! när du sen mår bra igen, så kommer allting gå super. lämna allt bakom och gå vidare är också ett råd.

var tvungen att skriva av mig lite, puss.